Vår i luften.

Bilen är trasig och tåget tar oss till landet istället. Pappa som väntar på parkeringen till Halmstad station. Känslan av att komma hem från universitet med någon som möter. Det är vår i luften och en sorts lycka rusar i blodet. Eldar fjolårets löv och pinnar och går till havet. Sista biten går jag själv. Längtan efter havets närhet bär jag ensam. Flera gånger på vägen ned, måste jag stanna och bara titta. Jag märker att jag ler. Hela vägen ut på klipporna går jag, jag har inte tänkt bada, men sandbotten och havets färg, solen som sjunker vid horisonten, månen på andra sidan. Jag kliver i. Det känns inte ens särskilt kallt när jag sänker mig ned. Efteråt tar jag en selfie för jag vill minnas känslan. Se hur den ser ut.

Nästa dag är repiga rutor på tåget hem, regn, blåst och sorgliga besked. Påminnelse om att skapa fler minnen. Och att ta hand om varandra.