När Natalie Portman höll upp dörren.

Den eviga spårvagnsresan. 34 minuter och Pinterestscroll. Lyssnar på Matt Berningers nya låtar, duetter med kvinnliga artister som Pheobe Bridgers i Walking on a string och Julian Baker i All I want (not for X-mas!) Jag tänker att jag ska skriva något om nerven mellan dessa röster, men hamnar istället på ett foto av Natalie Portman. Det är svartvitt, men under relaterat finns det även i färg. Det är så vackert att det gör ont.

Vi var och hälsade på Helena på Harvard. Nille och jag. Denna märkliga värld av anrika tegelbyggnader och färgade gräsmattor (all about yta liksom). Det var en värld som var lika flamsig som seriös. Dorm rooms med minigolf, chesterfieldsoffor, falskleg. Vi var på väg in i Helenas hus, eller det bredvid när Natalie Portman kommer ut. Kanske har hon en tvättkorg? Helt säkert minns jag hur hon håller upp dörren åt oss. Är vi stumma, säger vi tack. Oh, I hope so. Ögonblicket är över. Vi ser på varandra. På riktigt? På riktigt.

Ps. 7 O’Clock News/Silent Night tenderar att växa på en. Lyssna.