Stanna kvar.

Pappa frågar, när åker ni hem? Det är kväll och vi sitter på altanen i Steninge, kylan kommer snabbare nu. Som mörkret. Tidigare under dagen har han flugit över, och jag insåg att jag nu känner igen motorljudet på håll, att jag ställer mig redo att vinka på gräsmattan redan innan han kommer över oss med sina snäva cirklar, och den obligatoriska vinkningen med vingarna innan planet fortsätter bort mot Falkenberg. Innan jag vet att det är han, vet jag att det är han. Något fint i det. Så när vi åker? Jag svarar, att jag känner att jag aldrig vill åka hem.

På morgonen är solen där och jag går ensam till havet. Det är mörkblått och inte särskilt vackert, bara sådär vanligt utan någon egentlig magi, som det kan ha ibland. Nu är det som: rita hav. Ok. Blått, klart. Men det gör inget. Det är sensommarsolen mot kinden som är magisk och hur solen glittrar i havet bort mot Platåvägen när jag flyter i vattnet. Känslan ännu starkare. Stanna. Kvar.