Sommar i P1 och stjärnklart.

Vardagarna är tillbaka. Bara för mig än så länge men skillnaden mellan dagarna är där igen. Mötena på Teams. Vi har varit hemma i lägenheten under veckan och sedan när fredagen kom, Steninge. Så drömskt att vara tillbaka. På natten får Ela svårt att andas och vi har glömt astmamedicinen hemma. När vi kliver ut under himlen är den helt lysande. Så stjärnklar att den bländar oss nästan. Miljoner ljuspunkter. Hon och jag packar in oss i bilen med äpple, Cola och Sommar i P1.

Vi lyssnar på Miss Lis sommarprat tillsammans. Om kampen mot smärta och autoimmun sjukdom. Om plikttrogenhet på gränsen. Om mötet med sjukvården. Tänker på ett avsnitt av En varg söker sin flock, där Caroline Ringskog Ferrara Noli pratar om hur hon sett kvinnohat växa från grunden på facebookforum för långtidssjuka i corona. Hur kvinnor som hostat blod och haft andningssvårigheter inte alls fått hjälp från vården, och tillslut börjat tipsa varandra om att äta kolloidalt silver. Som sedan i sig väckt en massa hat och kommentarer om galenskap. Miss Lis historia hakar i denna, och gör mig rädd för hur ojämlik vården är. Finns den där den dagen jag en gång behöver den? Finns den där för mina tjejer när de växer upp? Hur mycket måste vi stå på oss?

Denna natten tar vi saken i egna händer och kör hem genom natten, Elas andning lugnar sig när vi lyssnar på Lindas röst och av känslan av att vi närmar oss hennes medicin. Vi somnar utmattade i dubbelsängen, och ställer klockan så tidigt att hennes kompis som sover över i Steninge inte ska ha märkt att hon ens varit borta.