Lunchlåt.

Som ett sätt att utforska och vara närvarande i mina känslor tipsar min psykolog om att använda musik. Tanken är att jag ska öva på att uppmärksamma känslan, låta den finnas där. Så på lunchen sätter jag på Alanis Morisettes skiva Jagged little pill och dras med. Jag känner hjärtat slå tydligare nästan genast, känner tårarna som liksom alltid börjar med den där febriga värmen i kroppen. Jag ser Helena. Jag är i Portugal. Det är friidrottslägret när Peter drar den där linjen i sanden som jag aldrig kommer glömma. När han talar om för Jonas att han gått över den. Det är kanske 1995. Träningen i starkt solsken. De kalla vågorna. Stinas lilarutiga bikini som jag lånat. På kvällarna ser vi ut som i filmen Clueless. Min impuls är att jag vill prata med Helena. Att jag får se henne på fredag känns som magi under denna pandemi som dundrar vidare åt fel håll. I morgon en ny låt.

Alanis Morrisettes Jagged little pill, ständigt i min CD-spelare då.