En varg söker sin pod. No 1.

Det är fredag och jag är ledig. Jag ligger i ett mörkt rum för avkoppling med tydligt mobilförbud och smyglyssnar på En varg söker sin pod med Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Telefonen gömd i fickan på den tjocka morgonrocken, deras röster helt nära i öronen. Liv har en spaning efter kristallengalan om att Jocke Lundell har absolut gehör för vad folket vill ha. Jag förstår vad hon menar med Kurragömma, Spökjakt, Splash. Det talar till barndom och spänning. Och är så enkelt att det nästan är löjligt. Succé. Den kvällen ser jag Splash med kiddos. Alla killar är youtubers, alla tjejer influencers. Sidospår, men oh!

I samma avsnitt diskuterar Liv och Caroline påståendet om par som gör podd är en dålig idé. Ingen av dem håller med. (Inte för att Liv Strömquist själv poddar med Ola Söderholm i Stormens utveckling, där de inte precis lever ut sitt parskap.) Tänk om de själva vore mer personliga, spånar de, guuud, vad de skulle tjäna på det! Det är ju det ALLA vill ha. Det personliga. Amanda Schulman, Bianca Ingrosso. Själva ser de sig som en hjärna på en tandpetare. Jag fnissar i vilorummet. Jag har kommit att älska hur de vrider och vänder på allt. Visar mig nya perspektiv och tankebanor. När de tipsar om personliga poddare är jag därför genast igång. Jag förbrukar inom den närmaste månaden mängder med poddar som jag inte lyssnat på innan. Jag lyssnar på Nours poddelipodd. Och Henrik. Jag lyssnar på Fredagspodden med Hannah och Amanda och jag lyssnar på Alex och Sigge. Jag tycker om att kastas mellan världarna. Mellan hjärnor på tandpetare, nakna berättelse och humor. Nya perpektiv, igen. Thanks!

När Liv pratar om absolut Svennegehör i En varg söker sin pod skrattar jag högt trots Sshhh-skyltar.