Glaskupan nu och då.

Jag har jullov och äntligen tid att läsa. I somras hittade jag ett slitet men oh-so vackert exemplar av Sylvia Plaths Glaskupan, och Esther Greenwoods New York-äventyr har varit med mig innan jag somnat under kvällarna i höst. Jag hade just lyssnat på Elin Cullheds Eufori och hade blivit besatt av att läsa om Sylvia Plath och browsa runt bilder av henne och Ted Hughes på Pinterest. När Esther återvänder till ett sommarvarmt och kvalmigt Boston, och inte har kommit in på den skrivkurs hon tänkt gå, hamnar hon fort allt djupare ned i psykisk ohälsa. Från att inte kunna sova, till att inte kunna skriva, till att bara söka efter sätt att avsluta sitt liv.

I mängden läkarkontakter och raden av sjukhem hon sedan hamnar på kommer jag att tänka på en annan bok skrämmande och vacker bok. Linda Boströms Oktoberbarn. Hennes självbiografiska beskrivning av mental ohälsa och elchocksbehandling är som en modern Glaskupan. Jag håller mig fast i ljuset av den kvinnliga psykiatrikern Dr Nolan, och hur hon är med Esther. Någon sorts hopp i mörkret.