Stockholm Triathlon. Eller växelträning i vardagsrummet.

Jag har en film på min telefon. Det är kaos. Vi tre som luftsimmar genom vardagsrummet och kränger med våtdräkten. Hjälm på plats. Vänta va, är du redan klar? Du har nummerlappen på fel sida!

Två veckor innan på altanen med vin i mörkret, den begynnande fukten i luften. Filtar. Det är sista anmälningsdag. Klockan är 22, Anna har redan somnat men vi har fått tag på Peter på messenger. Vi gör det. Anmäler oss. Vaknar nästa dag och har drömt om att trilla med cykeln, skorna fast i tramporna.

Det glittrar i Riddarfjärden och jag dyker i, kommer upp långt fram och simmar. Jag känner mig stark. Vattnet är stökigt och all teknik jag sett på youtube är out the window. Men jag kommer iland, springer längs den blå mattan över tidtagningsplattan och har världens bästa hejarklack. Alla kidsen.

Så sitter skorna då fast i tramporna. Och jag välter inte, jag cyklar om person efter person på Västerbron. Det är senare som benen dör lite. Springskorna på. Vi sprang till slottet och vände, men jag minns inget slott. Bara den orimligt tunga känslan i benen och var är mål, var är mål. Där. Det gick fint. Jag kom nia.