Det är en bonus helt klart. Vid halv fem är vi klara med filmer och labb. Och Henni säger att metron bara tar femton minuter från Aaltouniversitetet. Jag åker dit ensam. Det är bra för jag vet inte vart jag ska, och jag vill vara planlös. Oh, relativt planlös anyway. Jag har tripadvisrat några me-kompatibla tips. (Arkitektur, kultur, vyer.)

Kampin Kappeli

Jag kommer upp ur metron vid ett stort kullerstenstorg med kullar och ser en form jag känner igen till höger. The silent chapel. Eller Kampin Kappeli. Två vakter möter mig i dörren. De säger inget. Nä just det. Silent. Jag pekar på dörren, de nickar. När jag stänger dörren bakom mig försvinner ljuden utifrån. Rummet är så vackert. Ovalt med väggar som sluttar utåt som om de ville ta in himlen däruppe, och ljuset glimtar in mellan väggen och taket. En kvinna sitter och mediterar med stängda ögon.

Oodi library

Ute under himlen igen. Det allra sista ljuset bakom bulliga moln och jag letar mig bort till det nya biblioteket. Från taket med finkaffe ser jag solen försvinna. Allt lutar, formerna är runda. Under mig workshops, symaskiner, tv-spel, böcker, människor i trappor som bara är. Jag lutar mig tillbaka i stolen, huvudet mot ryggstödet. Dagen vibrerar i mig. Hela den senaste månaden. Ensamresan till Petra i Berlin. Altanjäveln. Ett helt nytt jobb. Tid för landning. Spänn fast säkerhetsbältet.

Written

Helsinki, baby