Chernobyl på HBO. Så himla tagen bara.
Den svepande bilden över höghusen i Pripyat i kontrast till de närgångna scenerna av människorna som stod i centrum av katastrofen. Den tickande känslan av realtid, av krypande skräck.
Chernobyl är serien som alla pratar om just nu, och jag är inget undantag. Den är gripande, och på samma gång gastkramande. Jag är tagen. Åtminstone snurrar den runt i mig nu efteråt. Bild efter bild. Klipp efter klipp. Jag minns inte vad jag själv gjorde under katastrofen. Inte som jag minns dagen efter Palmemordet och den extrainsatta nyhetssändningen. Hur jag väntade på den framför den analoga klockan på tv-rutan från golvet hos min dagmamma.
“Kanske kommer jag aldrig glömma ljudet - tickandet av geigermätaren när de tre dykarna tar sig ned i de vattenfyllda kulvertarna för att förhindra en ytterligare explosion. De panikslagna andetagen när deras ficklampor slocknar.”
Jag tycker mycket om bildspråket i serien. Men lika mycket uppskattar jag skådespelarna och dialogen, färgställningen som matchar hotet lika väl som tidseran och gestaltningen av landet. Och kanske kommer jag aldrig glömma ljudet - tickandet av geigermätaren när de tre dykarna tar sig ned i de vattenfyllda kulvertarna för att förhindra en ytterligare explosion. De panikslagna andetagen när deras ficklampor slocknar.
I en intervju säger Stellan Skardsgård: ”Vad det handlar om är människans fantastiska förmåga att vägra se fakta och sanning”, och den dokumentära miniserien visar upp tystnadskulturen i forna Sovjet, dess monumentala konsekvenser. Det tar ett grepp om mig, gör mig så förtvivlat rasande. Mest av allt vill jagvara som den kvinnliga forskaren Ulana Khomyuk. Lika kunnig, lila klok och modig. Jag vet att hon inte fanns i verkligheten, att Emily Watsons karaktär fick spegla alla de forskare som stod sida vid sida med Valery Legasov i kampen för att mildra konsekvenserna och med benhårt engagemang för att förstå händelseförloppet. Men jag tycker det är fint. Och jag uppskattar att en kvinna fick bära det.
Tänker att skådespelarna jag är van att se och uppleva på nära håll, Stellan Skarsgård, David Dencik, Alexej Manvelov och Fares Fares i några av rollerna och Johan Renck som regissör, med sin blotta närvaro förflyttar katastrofen närmare. In under huden. Kvar dröjer sig obehaget.
Slutligen. Har inte den här serien god tajming eller vad? Den kommer i en tid när paniken över klimathotet fått många att blicka över axeln på kärnkraften, och dess renhet när det gäller emission av CO2. Men lösningen för framtidens slutförvar. Så osäker. Hur kan vi överblicka 100 000 år? Minns du dokumentären om Onkalo?