Den märkliga känslan. När en ny familj strömmar in i ens hem med parfym, barn och föräldrar. Med framtidsutsikter. Igår fanns något att fira, Andrea hade till och med köpt bubbel, men det blev en tuff kväll. Tårar.

Ändå. Längtan bort från denna platsen har liksom grott hos alla. Kanske var det en fråga om förlorade vänskaper. Jag tror det. Känslan av lycka i att ta en flaska bubbel i farten och krypa upp i soffan hos Karin försvann. Tiden när Harun spelade elgitarr på gatan, och Hanna klippte allas hår i den blommande trädgården var över. Barnen sprang inte längre mellan husen, jag cyklade inte med Johan för att bada mitt i natten och Patrik kom inte med sina Old fashion. Vi kände det alla. Det var över.

En dag var vi på visning på Värmlandsgatan. Det var något speciellt med den gatan. Balansen mellan ruffheten hos nya Masthugget och 1800-tals husen. Förälskelsen var omedelbar. Vi fick den inte. Vi var inte redo. Sedan kom det en ny. Då var vi redo. Om man nu någonsin kan vara det.