Ok. Så året är slut. Och hela decenniet med. Det känns storslaget på något vis. Och det är den här dagen med. Allra vackrast: himlen över havet just innan mörkret föll (enstaka stjärnor, alla färger och månen) och vi badade. Jag och E tre gånger till och med.

Mängden intryck under året är helt ofattbar. Mängden serier, poddar och böcker som plöjts. 2019 var året Brita och Parisa började kännas nära, Liv och Carolines resonemang fick mig att tänka ett varv till. Böckerna Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård, När reglerna slutat gälla av Ariel Levy och Allt jag inte kan säga gjorde starka intryck med sina självbiografiska skildringar av kvinnors liv och utmaningar. 2019 var året när jag fortsatte lyssna på The National och de släppte en film tillsammans med Mike Mills med Alicia Vikander. Det var det vackraste och vemodigaste jag sett. En svartvit skildring av ett helt liv där Alicia Vikander spelar alla faser precis som hon är. Hennes skådespel så övertygande som både spädbarn och mor. Bilden av när hon springer med sin son längs grusvägen fick mig att gråta. Livet är så förgängligt. Snart är barnen stora. Längtar efter att springa efter deras barn på grusvägen ned mot havet i Steninge. Eller bara promenera bort mot hamnen medans de själva berättar hur de ser livet. Som Brita och Parisa, som Liv och Caroline, som Linda, Ariel och Emelie. Som Alicia. Hej då 2019, hello there 2020.