Med den loja känslan av att ha sett allting redan, dyker filmen Inland upp på svt play. Jag kastar mig över den. En ung kvinna flyttar till en norrländsk by med sin pojkvän, men redan på vägen upp tar förhållandet slut. Ändå bestämmer hon sig för att stanna.

Filmen är en lång beskrivning av depressionens mörker. Kanske är det inte ens konstigt att hon stannar, eftersom drivkraften på något sätt skruvas ned mot noll i detta tillstånd. Vackra bilder av landskapet varvas med gestaltning av relationerna hon skapar till de andra som jobbar på konsum. Lösgodis och dvd med Morden i Midsummer som hon fått låna. Tjock-tv. Att vara inneboende, att hänga med till stadshotellet på lördagen. Jag får sån stark igenkänning av mitt enda år i Kiruna. Ensamheten på berget i höghuset som snart skulle rivas. Tillhörigheten till laget jag spelade med men samtidigt utanförskapet. Jag kom ju inte därifrån. Jag var för första gången helt utan en bästa vän, livet pågick i ensamhet.

Starkast är relationen hon skapar till den uppstoppade björnen i källaren på stadshotellet. Den håller henne sällskap i mörkret när hon inte orkar interagera med andra. Tyst och stor, när hon lutar sig mot den i en kram. Det finns inget riktigt driv i filmen eftersom huvudpersonen saknar det. Men jag bryr mig inte om det. För jag känner väldigt mycket när jag ser den, och vet att den kommer stanna i mig. Som det där året gjorde, en poetisk parentes av livet.

Filmen Inland med Irma von Platen. Bildkälla: Folkets bio.