Molnen är lika lätta som sinnet. De rör sig under stålkroppen, flyktiga under vingen. Hem säger min kropp, snart säger molnen. Frankfurt är den femte flygplatsen på tre dagar. Marmorgolvet på den senaste var halt och kallt, bemötandet kyligt, ”you have to wait, I said!” På en voucher som borde vara enkel att ställa ut till någon som måste vänta och sedan vänta.

På Tempelhof var byggnaden släckt och inhägnad, men ljuset på himlen ovanför var mjukt, vänligt nästan. Vi cyklade nedför mot solnedgången med livet i håret och en scarf som Petra lärt mig knyta högst upp på trappan i Victoriaparken. Jag balanserade en fitzcola på stentrappan och höll gång på gång på att välta den när hon pekade ut husen som hörde till platserna, jag önskade att jag var ännu mer avslappnad här. När jag bar cykeln genom receptionen och tramporna gjorde mig illa på smalbenen. När fiztcolan klirrande mot stenen.

Vi äter frukost en evighet första morgonen. De kallar det äggstället, mest gillar jag deras kaffe. Jag läser i min bok whilst Petra flyttar loggor och senare är vi i vintageaffärer och provar gamla jeans och flanellskjortor. Senare, när jag är hemma igen, kommer bild efter bild av rödrutig flanell med mig texter som ”vad är det med mig och flanell?” och ”köpte detta gos på Pick & weigh”. Vi har triggat något slags beroende. Jag skrotar runt i min skjorta hela helgerna, trots att den är lite nopprig och har hål på ärmen. Flanellskjortorna blir något att hålla kvar i när vi inte får ses. Snart igen, pls.