Min syster har de bästa boktipsen. Inte så konstigt, hon jobbar ju på förlag. Hon både läser mer än någon jag känner och har kollegor som tipsar om sina älsklingsböcker. Vi har tagit en kvällspromenad på gatan och stannat upp en stund vid grinden när hon berättar om Agota Kristof. Jag fnissar till för namnet är så likt Agatha Christies, men jag ser på hennes min att triologin som hon har plöjt inte är något att skratta åt.

Första delen av Den stora skrivboken finns att lyssna på. Jonas Karlsson bär den korthugget skrivna berättelsen framåt, medans jag vandrar genom Norrvikens välklippta trädgårdar. Två bröder som lämnas av hos sin mormor under kriget för att modern inte kan försörja dem. Bokens vi-form med hans röst, hur brödernas yta hårdnar sida för sida. Det är en så oerhörd kontrast jag befinner mig på när jag lyssnar. Orden går på djupet. Bröderna som varit sin mors älsklingar kallas för Horungar av mormor. De härdar varandra. Fastar. Slår varandra. De förbereder sig för livet. Allt som händer skriver de ned i den stora skrivboken. De ljuger aldrig, förskönar aldrig. De måste berätta precis som det är. Kanske är det därför jag blir så drabbad av historien. Det finns inget extra. Bara denna gränsstad i utkanten av världen och kriget, långt från Stora Staden. Kanske blir jag också så drabbad för att det är en fantasi av hur kriget påverkar mänskligheten. Förvränger den till sin fulaste form.

Agota Kristofs språk är enkelt och precist, eftersom franskan inte ursprungligen är hennes. Senare läser jag hennes självbiografi och förstår mer av berättelsen. Exakt hur mycket som hon själv genomlevt. Precis som sin romanfigur har också hon passerat gränsen, och blickat bakåt i ett helt liv. Jag kommer alltid bära med mig berättelsen, och jag vet för alltid hur jag tar mig över gränsen. Då, när alla medel är tillåtna.