Ser PSL av en slump, efter José Gonzalez (som jag rätt ofta ser på gatorna här!) följer ett program om Frida Hyvönen. Funderar på att byta, eftersom jag aldrig lyssnat på hennes musik, men dröjer kvar. Snart visar det sig att hennes nya skiva Dream of indepence har fått omslag av Sara-Vide Ericson, som jag just skrev om här.

Jag har egentid och bestämmer mig för att gå genom Änggårdsbergen och Botaniska och lyssnar på skivan från första låten till sista. På det där sättet man inte längre lyssnar på musik. På hela skivan i tänkt ordning. Den fäster. Hennes betraktelser känns så nära mina. Lyssnar extra noga på låtarna de pratar om i dokumentären. Som jag fått bakgrunden till. Hennes reflekterande som jag genast gillade. Sedan börjar fler låtar och fraser synliggöra sig. Det är som att svepa över texterna med en ficklampa och ständigt lysa upp något nytt. Det känns som om texten kräver något av mig och jag går med på det. Tror det är reflekterandet vilket är enkelt, för det finns a hell lot of igenkänning. Först är jag mest tagen av första låten Dream of independence, men sedan faller jag handlöst för stämningen i låten Sex och 14 at 41. Efter det går jag in helt i begravningen i Banbridge. Så jävla snyggt beskrivet. Oh my. Skivan slutar med Painter som på något sätt lyfter det kreativa mötet mellan musikern och konstnären. Tänker på hur de skickat sina alster mellan sig. Älskar det. Jag vill fan också säga upp min prenumeration till myten. Av hur det är att vara kvinna.